blek

Med sommaren kommer dåligt självförtroende. 

Ingen har perfekt självförtroende, tror i alla fall jag, men i vanliga fall tycker jag ändå att mitt är helt OK. Jag är inte det snyggaste jag sett men inte hatar jag mig själv eller min kropp heller. Har inte direkt en livsstil där jag tar hand om min kropp eller så. Lever mera efter filosofin "springer när jag är arg, äter en gräddmunk kl 23 om jag känner för det". Med andra ord, jag är så ohälsosam man kan vara. Äter vad jag vill när jag vill och rör inte på mig mycket mer än att cykla till jobbet.

Efter min viktnedgång känner jag mig ändå nöjd. Kollar på gamla bilder och känner att "jaa, visst ser jag mycket bättre ut nu". Jag har vuxit upp, är lagom kurvig osv. Kan känna att huden inte riktigt hunnit med än och blivit slapp på vissa ställen, men i övrigt så jaa. Jag duger. 

Klart det kommer dippar nu och då där jag känner att jag absolut inte duger till någonting. Men då har jag min fina sambo som förklarar för mig att jag är fin. (Lyckligt lottad) 

Det finns dock en grej som alltid irriterat mig, speciellt under sommaren. En så töntig sak som att vara BLEK.

Jag ser på "alla andras" brunbrända ben och snygga brännor. Medan jag själv kan få en "nyans" men inget mer. Får hela tiden höra att jag ÄR blek, men även "det är väl bara att gå ut i solen då". Men nej, det är ju inte det. 

Någonting i min hud tål inte solen. Är jag i solen så bränner jag mig direkt, och inte lite heller. Dessutom blir jag inte brun efter att jag bränt mig, utan jag blir lika blek igen. Är någon mild variant av albino typ.

Brun utan sol för all del, men det är inte samma sak. Dessutom har jag aldrig ork att smörja in mig med BUS. Får väl skylla mig själv där men jaa, hade varit så skönt att vara brun bara.

Har till en viss del lärt mig leva med detta. (Tack instagram för filter) Det enda jag hoppas och önskar är att jag någon gång i livet börjar uppskatta min blek-het. Är ju unikt i sig såklart, men för tillfället känner jag bara att det suger.

farmor

Den elfte juni var det åtta år sedan min farmor gick bort. Tårarna bränner fortfarande bakom ögonlocken så fort jag tänker på det. 


Hur stark du än var min älskade farmor, så räckte det inte till att få se dina barnbarn bli vuxna och bli de vi är idag. Jag vet att du hade varit stolt som en tupp om du sett oss, samtidigt som jag vet att med din pepp och ditt stöd hade vi kunnat gå ännu längre. Jag hade verkligen behövt dig och dina visdomsord nu. 

Jag lärde mig här om dagen att man ska koka potatis med lock på kastrullen. Min första tanken var att jag VET att allt sånt hade jag kunnat om jag hade fått ha dig kvar lite längre. Du var den klokaste och mest rättvisa kvinna som funnits på denna jord, och kommer för alltid vara min förebild. 

Jag lever ännu på när farfar sa: "Den bästa dagen i din farmors liv, det var den dagen du föddes." Saknar dig hela tiden och det går inte en dag utan att jag tänker på dig. Hoppas det är bra i himlen. Tills vi ses där ska jag göra dig stolt. Lika stolt som du var dagen jag föddes. 

Detta betyder även att jag burit rosorna på min axel för dig i åtta år. Kanske det bästa jag någonsin gjort med min kropp, att alltid få ha dig som en vakande ängel. Att få kolla mig i spegeln, se rosorna, tänka på dig och alla fina minnen. Puss och kram där borta!



jag saknar min bästis

Vi bodde 500m ifrån varandra i drygt 10år. Jag vet att alla växer upp. Kanske växer isär och alla skaffar även nya "vuxen-vänner". Men allvarligt. Timjan är som min största första kärlek i vänskapsrelationer. Hon kommer alltid vara nr 1. Ingenting och ingen kan skilja oss åt. Hjärtevänner. 
Hon är den som kommer vara min närmsta brudtärna när/om jag gifter mig. 
Hon kommer vara gudmor till mitt/mina barn när/om jag får barn.
Säg att jag skulle mörda någon och behöver hjälp mitt i natten, ute i skogen, då är det henne jag ringer. Alla har väl en sån vän, right?
Hon kommer alltid vara "den" helt enkelt. The one. Förstår ni hur jag menar? 
 
Det må ha varit i lågstadiet, högstadiet och gymnasiet vi hängde konstant och typ gled isär sedan. Är så svårt att hålla kontakten när det alltid finns så mycket emellan. Jag vet inte. Får det inte att gå ihop bara. Spelar ingen roll om vi ses två gånger i året bara, när vi väl ses är det som att inget har ändrats.
 
Alltid vi. Allra käraste syster. Älskar dig ❤️







 
 
Mia Gustafsson heter jag. Jag är utbildad hud- & spaterapeut och studerar till sjuksköterska. Jag har ett stort intresse för inredning, är sambo med Dan, hatar kroppskomplex och tycker om att skriva. Min blogg handlar kort sagt om huden och livet.

Follow