Jag har gjort otroligt många saker i mitt liv på bara ren vilja. Idag klarade jag en riktig milstolpe i livet, bara på ren och skär envishet.

 

Jag har aldrig i mitt liv tränat regelbundet, bara i korta perioder, nu & då. Jag har ingen sport jag brinner för och har aldrig haft, förutom ridningen då. Som även den går i perioder. Nu i februari fick jag plötsligt en sån sjuk värk i höften och sedan i knäet. Jag besökte en naprapat som, med fina ord, förklarade för mig att jag har leder som en 60-åring. Lösningen var såklart träning. Det är inte något vidare att höra när man är en 21-årig tjej i sina bästa år liksom. Knä-ontet gick över av sig själv, men jag bestämde mig ändå för att det var dags; att börja träna.

 

Jag uppdaterade mitt träningskort som varit pausat och började gå på grupp-pass. Att visa mina vackra tekniker med vikter i något gym var inget alternativ. Jag beslutade mig för att jag skulle gå på två pass per vecka, och jag höll vad jag hade lovat mig själv. Någon dag tidigt i våras när solen bara strålade kände jag "nääh, inte vill jag ställa mig i någon sal på gymmet idag, jag drar ut och springer istället." Och vilken känsla. Jag ville spy och gråta så tungt jag hade att andas, men det var så otroligt skönt att rensa huvudet från alla tankar och bara springa.

 

Jag varvade gymmet med springturer, och i början av sommaren lovade jag mig själv att jag skulle springa en mil före sommarens slut. Jag skrattade lite åt tanken faktiskt. Jag har ju aldrig ens sprungit i närheten av tio kilometer tidigare i mitt 21-åriga liv.

 

I en veckas tid nu har jag varit arg på mig själv för att jag helt kommit av mig med träningen i sommar, ni vet hur det blir på sommaren. Det händer mycket saker som är tusen gånger roligare än att t r ä n a.. Idag är det fredag, jag har haft en riktigt dålig vecka; varit på dåligt humör, mycket tankar och haft ont i kroppen både här och där. Jag var tillräckligt irriterad på allt för att bestämma mig för att springa en mil helt enkelt.

 

OCH JAG GJORDE DET! Efter 3km undrade jag hur jag ens skulle klara 5km. Efter 5km hade jag ont i fötterna och efter 7km kändes det som jag inte fick någon luft alls. Sista kilometern vet jag inte ens hur mina ben bar mig, dom bara gjorde det. Jag sprang Ålands helt säkert långsammaste mil någonsin, en timme och en kvart tog det mig. Men jag gick inte ett enda steg, utan jag sprang hela vägen och jag är sjukt stolt över mig själv. 

 

Jag landade på köksgolvet i en pöl av svett när jag kom hem, gjorde tummen upp åt mig själv ooch tog en selfie.

Trevlig helg hörni. Jag ska unna mig en godispåse eller två!