290317

Äntligen är det vår. Vinterjackan är i skrivande stund i tvättmaskinen och sen ska den raka spåret in i garderoben. Jag har fyllt lägenheten med tulpaner och ute skiner solen.
 
Det märks verkligen i luften att det är vår. Jag är så sjukt mycket piggare och efter att vi vred fram klockan i helgen är det så ljust och skönt på kvällarna! 
 
Jag kör livet på repeat med jobb, träning osv. Himla skönt ändå. Igår bokade jag en resa till Spanien med Jessica. En välförtjänt semester i en vecka om drygt en månad. Det är länge sen jag reste någonstans så det ska bli superduper härligt!
 
 
 

250317

Jag är absolut inte kroppsfixerad. Aldrig varit det heller. Jag började för ett tag sedan gå på träningsverket, främst för att jag måste bli starkare om min kropp ska orka jobba. På skoj letade jag upp en bild från studenten(3år sedan) bara för att jag vet att jag var lite grövre i kroppen då, satte den bredvid en helkroppsbild jag tog på gymmet härom dagen och HERREGUD. Jag kan inte fatta att det är jag på bilden!?
 
Jag har aldrig sett mig själv som "stor". Jag vet att många av mina kläder är för stora nu, har minskat rätt mycket i bh-storlek och en del har sagt att jag "blivit så smal". Men det har aldrig varit något jag funderat på. Jag brukar aldrig väga mig, men jag kommer ihåg att jag blev lite rädd när jag ställde mig på vågen en gång för några år sedan och den visade 89kg. Det är mycket trots att jag är över 170cm lång. 
 
Jag äter fortfarande vad jag vill, när jag vill. Jag lägger ingen press på mig själv angående det för jag vet att jag bara vill ha mera då, men jag har inte samma sug nu som jag hade då. Jag försöker faktiskt dra ner på sockret bara för att jag vet att kroppen inte mår bra av det, men jag har verkligen inte slutat med onyttigheter. Jag går till gymmet för att jag tycker det är kul och för att min kropp ska orka jobba fysiskt i många år till. 
 
Jag är fortfarande jag, men jag mår så himla mycket bättre nu. Det är det viktigaste för mig. 
 
 

...

Jag har sedan tidig tonår fått höra hur dålig och svår jag är. Under några tonårs-år var jag med om saker som jag inte önskar någon annan människa på denna jord, möjligtvis personen som sa de hårda orden, låste in mig och gjorde sakerna som gjordes. 
 
En person som säger att den älskar dig, som kan berätta hur bra du är och i nästa sekund har allt svängt. Du är lat, tjock och värdelös. Jag har faktiskt förträngt de flesta hårda orden och händelserna, men vissa sitter kvar som ett tjockt lager på hornhinnan ännu. 
 
Du tror att personen älskar dig, och det gör den kanske på sitt eget vridna sätt. Du fortsätter därför att lita på människor, lite för mycket. Du hittar personen som är den absolut mest speciella människa du någonsin träffat och äntligen känns allt perfekt. 
 
Du tror att du känner en person och den visar sig sedan vara motsatsen, allt svänger. Då uppnår man en ny slags nivå av "besviken". Personen du har anförtrott dig till börjar använda tidigare livshändelser emot dig, säger samma saker och behandlar dig lika illa. Dubbelmoral verkar höra dessa människor till. Som en del av deras personlighet. Du är tillbaka på ruta ett. 
 
Precis som den första människan som svek mig, gör även denna det. Jag tror konstant att det är mig det är fel på, att jag är konstig, jag är ju "sjuk". 
 
Där emellan är allt bra. Jag är "fin" igen. Jag betyder något för någon. Jag är älskvärd. Allt jag någonsin sökt får jag, bekräftelse. 
 
Det här är ett träsk. Det är bara lurendrejeri och manipulation. Jag fastnade igen. Jag kanske ÄR värdelös som går på samma jävla nit om och om. Letar jag efter personer som gör mig illa?
 
Tankarna snurrar mer nu än någonsin och helt ärligt önskar jag att jag inte vore född ibland, kanske ganska ofta. 
 
Samtidigt finns det så mycket att leva för, så mycket glädje och liv. Jag vet ju att jag kan, håll ut, det blir bättre och lättare! 
 
Jag är inte guds bästa barn, absolut inte, men jag förstår inte hur männsikor kan ha samvete att leva med sig själva efter att ha gjort och sagt alla dessa saker? Om någon någonsin vill svara på det så lyssnar jag gärna. 
 
Det är svårt att sätta ner foten och få ett slut på allt när man verkligen älskar en människa. Önskar att det här var ett sällsynt fall, men det är ju inte det. Det här är så många människors vardag, det gör nästan mest ont i hjärtat av allt.
 
 
 
 
 
Mia Gustafsson heter jag. Jag är utbildad hud- & spaterapeut och studerar till sjuksköterska. Jag har ett stort intresse för inredning, är sambo med Dan, hatar kroppskomplex och tycker om att skriva. Min blogg handlar kort sagt om huden och livet.

Follow