Det är hemskt att säga, jag vet inte om det bara är jag, men åtminstone några gånger i veckan tänker jag "tänk om det här är sista gången jag träffar den här personen". Och det kan vara vem som helst. Det låter ju verkligen bedrövligt att tänka så. Men jag tror (åtminstone försöker jag) att verkligen uppskatta alla jag har runt om mig så mycket jag bara kan. Tycker jag om någon, så säger jag det. Tycker jag att någon är fin, så säger jag det. Jag älskar att pussa på mina vänner och berätta hur mycket jag tycker om dom. Det KAN vara den sista konversationen vi har. Jag vill inte lämna någonting osagt.

 

Så här har jag tänkt, flera gånger per vecka sedan jag förlorade min superwoman. Min förebild. För jag hatar varje sekund jag stred med henne, varje gång jag sa något dumt som jag egentligen inte menade och varje gång jag inte berättade för henne att hon var världens finaste och att jag älskade henne mest av allt i hela världen. Jag vet att hon egentligen visste att jag var(&är) så sjukt tacksam för allt hon gjorde. Men jag önskar att jag kunde få säga det en sista gång. Säga allt en sista gång.